Skjut mig. Allvarligt, skjut mig. Jag vet inte hur länge jag suttit och försökt skriva något vettigt på novellen, men jag vet att det är alldeles för länge och det enda det lett till är att min frustration stigit till Kebnekajsenivå. Jag vill inte skriva, men jag måste.

Fyra idéer har jag, men ingen av dem vill jag skriva vidare på. Jag skulle kunna krysta fram en femte och en sjätte och en sjunde och en n-te utan att det skulle hjälpa mig. Det skulle vara lika fruktbart som att skjuta med luftgevär på en elefant på 250 meters avstånd. En novellidé kändes jättespännande igår kväll klockan halv elva på kvällen och jag skrev ett utkast på två a4 (för hand) men nu känns den som en övervintrad stinkande hundbajshög.

Egentligen vill jag bara strunta i alltihop, men det kan jag inte för jag vill ju ändå skriva något bra men jag vet att jag inte kan och mitt mindre duktiga jag säger att inte vill skriva men jag måste skriva ändå . Jag avskyr deadlines. Jag avskyr skrivande. Jag avskyr noveller och allt som har med dem att göra. Jag ska bli analfabet och bo alldeles ensam i en grotta till dess att jag fryser ihjäl och vargar kommer och äter mitt lik. Jag hoppas att de blir förgiftade allesammans.

Ignorera de fula orden på bilden. Jag lider i tysthet.