Nu har jag ändrat åsikt om Njals saga. Frånsett alla namn och som jag har ytterst svårt att hålla isär, tycker jag att boken är helt underbar. Allt det jag håller kärt hos de isländska sagorna finns där i överflöd och det enda som skämmer läsupplevelsen är att jag delvis vet hur det kommer att sluta. Tidigare har vi plöjt Odysséen och Njals saga känns som en frisk fläkt i jämförelse. Inte bara för att den är skriven på prosa, utan för att den är rakt på sak och för att kvinnosynen är, som jag ser det, betydligt trevligare. I Odysséen kallas Penelope "klok", men ofta när hon säger något blir hon tillrättavisad av sin son och sänd upp på sitt rum. I Njals saga skiljer sig visserligen en man från sin fru på grund av hennes vassa tunga, men kvinnor får ärva, resa omkring, och de får mycket större utrymme i berättelsen än i Odysséen. För tillfället håller, till exempel, Hallgerd och Bergtora på med att få varandras tjänare mördade (eller dräpta, som det heter). Jag har tappat räkningen på hur många de indirekt har haft ihjäl, och allt detta medan deras män Gunnar och Njal bara skickar samma mansbot mellan varandra och i övrigt inte bryr sig särskilt mycket om vad fruarna håller på med. Kanske inte ett föredömligt beteende, men kvinnorna tar likväl aktiv del i att föra berättelsen framåt. Och sedan är den mycket torra och sakliga humorn fantastisk.
Här var det en man, Torgrim, som sänts att ta reda på om Gunnar var hemma så att de kunde anfalla honom. Gunnar såg Torgrim och stack spjutet i honom, varvid Torgrim lyckades ta sig tillbaka till sina kumpaner.
"-Nå var Gunnar hemma?

-Ta reda på det ni, svarade Torgrim, jag fick veta att huggspjutet var hemma.

Så föll han ner död."

Här kan man snacka om sista ord.