Rena Klagomuren det här

Jag tänkte bara titta in en snabbis och säga att jag inte tycker om att skriva artiklar. Det absolut värsta med det är att det faktiskt är riktigt roligt på slutet. Låt mig förklara.
 
I början är det hemskt. Då måste jag kontakta en massa människor och fråga dem saker (helst relevanta saker) och försöka täcka in alla tänkbara vinklar jag kan tänkas vilja skriva ur. I mitten är det hemskt. Då måste jag försöka få ner allt i ett dokument, sortera upp det och försöka få fram en röd tråd, och texten, den ser ut som om en treåring kräkts köttfärssås på ett odammsuget köksgolv.
 
I slutet däremot är det faktiskt roligt. Meningarna flätas samman som fingrarna hos ett par som håller hand, temaprogressionen flyter lätt som en fjällbäck och har jag riktig tur kommer rubriken lika träffsäkert som ett skott mitt mellan ögonen på en hungrig räv i hönsgården.
 
Och så glömmer jag allt slit innan. Nästan som att föda barn, fast mindre smärtsamt. Men lika bedrägligt. Så nu skriver jag det här för att påminna mig själv. En förlossningsberättelse, kryddad med mer eller mindre långsökta liknelser (helt orelaterat, men nu får jag sådan lust att skriva estradpoesi, förkyld och nyspydd som jag är) bara för att jag vill.
 
Fast egentligen är det fantastiskt att skriva. Eller i alla fall att ha skrivit.
 
Hej då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0