Det ekar tomt härinne. Eller kanske inte tomt, utan snarare övergivet. Livet har tilltagit i styrka och expanderat sitt utrymme i min tankevärld tills jag inte har plats kvar för att tänka på att skriva här. En liten del av mig tycker att det känns tråkigt. Jag minns en tid då jag publicerade mina tankar om allt och ingenting (oftast ingenting) och var  superlycklig om jag fick en kommentar. Milda tider. Lilla jag. 

 

Nu låter jag överlägsen, märker jag. Men tro mig, jag är inte särskilt överlägsen. Jag skulle geniunt vilja hitta tillbaka till den skrivglädjen som ändå på något vänster präglade min vardag. Det är ju bara det här med livet. Det här med vidunderliga fjäll och skimrande hav. Det här med gnistrande samtal, explosionsartade insikter och växtvärk i själen. Men även det här med viktiga val som ger mig skavande handlingsförlamning. Det här med frustration över potential som går förlorad, som rinner genom fingrarna som sand ur ett trasigt timglas. Livet, ja. Och skrivglädjen.

 

Kanske kan jag hitta ett sätt att inkludera skrivande i livet. Att slita ut kreativiteten ur sin abstrakta idévärld och brutalt sparka in den i sinnevärlden. Att skriva sonetter med trädgårdsjordiga fingrar. Att greppa pennan lika vant som jag greppar sågen. Att smeta skinkost på tangentbordet när jag tappar frukostmackan. För jag vill inte förlora skrivandet. Och jag vet att jag kan välja både och.

 

Vi får se om bloggen blir ett användbart verktyg i det här skeendet. På något sätt känns det verkligare att skriva när jag inte bara låter texten ligga i ett dokument och samla binärt damm. Och jag har gott om sådant jag vill skriva om.