Självpåtagen skuld

Min lillebror brukar ganska ofta tjata om det han inte tänker eller vill göra. Ett exempel:
"Vill inte äta gurka! Vill inte äta gurka! Buääähuuuuu!" och så började han storgråta. Det fina i kråksången var att ingen hade sagt till honom att äta gurka. Ingen. Då småskrattar man lite och tänker att han är bra dum ändå. Varför ska han gråta för det? Då skulle jag lika gärna kunna säga:
"Jag vill inte krypa på alla fyra till Stockholm! Jag vill inte! Buuuuuuääääääää!" Och det säger jag ju inte.

Eller...?

Gör vi inte rätt ofta precis som min lillebror? Vi drar själva på oss skulden för något vi inte alls behöver känna oss skyldiga för, och sedan tynger skulden ner oss tills vi blir ledsna eller irriterade för att vi inte vill känna oss skyldiga. Varför ta på sig skuld från början? Innerst inne vet man ändå att det inte är ens fel. Vi vet att vi inte alls behöver äta gurka. Ändå tror vi det, och blir på dåligt humör för att vi inte vill.

Då tänker jag att vi är bra dumma ändå. Men den här gången småskrattar jag inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0