Nu har jag läst den. För mig som är trogen Fredrik Backman-läsare hade jag skyhöga förväntningar på boken och jag blev inte besviken. Fast om jag ska vara ärlig trodde jag i början av boken att jag skulle bli det. Jag störde mig lite på det väldigt pratiga sättet att skriva och personernas väldigt pratiga sätt att prata. Trots att metaforerna i de allra flesta fall var lysande tyckte jag att det faktiskt finns en maxgräns för hur mycket av texten som får upptas av sådana och jag ansåg att den gränsen passerats. Med råge. Men det var i inledningen.

 

Sedan kom första kapitlet, när Ove ska skruva upp en krok. Och jag var fast. Totalfast. Det gick helt enkelt inte att sluta läsa. Vem trodde att jag skulle bli så förtjust i den bittra surgubben Ove? Inte trodde jag det i alla fall. Men att långsamt få se hans liv vecklas ut, att få uppleva vad som gjorde honom till den han var, var helt fantastiskt och sorgligt och hjärtskärande. När jag trodde att jag hade förstått allt, att jag nu visste varför han hade blivit så bitter, kom nästa knytnävsslag i magen och allt blev ännu hemskare. Men samtidigt var det så fruktansvärt roligt. Inte de sorgliga bitarna då, men de andra. Beskrivningarna, personernas interagerande med varandra, ja, allt. 

 

Jag vet inte hur han gör det, den där Fredrik Backman. Jag har inte en aning hur han lyckas få mig att känna så mycket som jag gjorde när jag läste En man som heter Ove. Men jag tror att det inte bara ligger i den mästerliga och originella språkbehandlingen. Eller i Oves sorgliga liv. Eller i det träffande användandet av återkommande fraser. Jag tror att det har att göra med respekten, mänskligheten och värmen som genomsyrar hela boken från pärm till pärm. Visst, jag säger inte att det är en perfekt bok. Den har sina svagare partier och kanske inte helt klockrena ordvändningar. Men det är en vacker bok. En opretentiös och varm bok. En helt fantastisk bok.

 

Ett par dagar efter att jag hade läst ut boken stod jag på Clas Ohlson och skulle handla en farsdagspresent. På verktygsavdelningen såg jag på en prislapp något som inte stämde. Jag kom inte ihåg vad det var, om det var en felstavning eller något annat, men jag kom ihåg att jag undrade vad Ove skulle ha sagt om det och jag tror att jag log lite. Inte ens mina egna NaNoWriMo-karaktärer har någonsin poppat upp så där. Det kanske säger något om Ove och hans bok.