Förskräckelse

Inatt drömde jag att min mamma och mina två bröder dog. Det var fasansfullt och när jag vaknade rann tårarna. Sedan låg jag och försökte övertyga mig själv att det bara var en dröm, medan jag lekte med tanken att smyga in i deras sovrum och se så allt var bra. Mardrömmar är aldrig roliga, men senare på dagen slogs jag av att det ändå är vackert på något sätt. Inte själva drömmen, men att den berörde så djupt. Jag har aldrig vaknat och gråtit av någon dröm förut och det är rätt att det var just den här. Att gråta av kärlek till någon måste ändå vara en av de bättre sorters gråt och jag är glad att jag hade den inom mig, inte bara den sortens gråt man gråter till sorgliga filmer och böcker.

Nu är jag för tillfället ytterst dålig på att utrycka mig själv i ord. Ursäkta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0