Det var en gång en tjej som gick i en uppförsbacke. Inte vilken uppförsbacke som helst, utan en backe med knädjup grågrön stinkande sörja som tjejen vadade genom i hopp om att komma någonstans. Uppe på backkrönet stod många vackra saker och väntade på henne och hon ökade farten, men för varje steg hon tog gled hon lika långt bakåt, så hon stod bara på samma ställe. En rörelse skymtade i ögonvrån och hon vände på huvudet och drog efter andan. Till vänster om henne kom andra människor i hennes ålder spänstigt joggande. De svepte förbi henne på lätta fötter, hon sträckte ut armen och ropade på dem men de hörde henne inte. Så hörde hon skratt från sin högra sida och upptäckte att samma sak hände där. Hon pressade sina värkande ben att röra sig fortare, men det hjälpte inte. Människorna i färgglada träningskläder seglade som burna av vinden uppför backen, snappade åt sig något av det vackra där uppe och fortsatte framåt tills hon inte kunde se dem längre. Sorgset sänkte hon blicken, men höjde den igen när hon fick en strålande idé. Hon skulle bara springa åt sidan så att hon hamnade på samma ställe som alla andra sprungit på, utanför sörjan! Deras skor hade inte ens sett leriga ut. Med ny kraft och ett leende på läpparna vände hon sig åt höger och tog några steg, bara för att stanna. Ett högt stängsel som hon tidigare inte sett skilde henne från de andra. Med gråten i halsen försökte hon klättra över nätet, men maskorna var för små för att hon skulle kunna få in fötterna i dem. Hon slog knytnäven i stängslet och vrålade, men allt det gav var ont i handen. Hon såg ner på sörjan igen, drog en darrande suck och tog ett nytt bakåthalkande steg. Och ett till. Och ett till. Med ögonen fixerade på marken, för hon visste att om hon skulle se upp mot backkrönet skulle det vara längre bort än någonsin. 

 

Jag såg en skara starka och glada ryggar

med ben som bar dem bort

själv hålls jag kvar i skuggorna

där det enda som växer

är gapet mellan ryggarna och mig

-Dålig dikt från ifjol. Nu är den ännu mer aktuell.