En liten dal

Alltså, det här med skrivande är svårt. (Grattis, dagens plattityd.) Jag vill skriva mycket bättre än jag kan!
Nä men, jag vet ju att jag skriver ett första utkast och att det inte ska bli bra. På det sättet är det lugnt. Men problemet är att eftersom jag gör det här som ett projektarbete, kommer det där första (eller andra, beroende på hur mycket jag hinner) utkastet att läsas av min handledare. Och jag vill inte det. Jag vill verkligen inte det. Det jag vill göra är att putsa på utkastet i all oändlighet och sedan eventuellt låta någon läsa det, kanske om en tio-femton år eller så. Jag tror inte att jag skulle ha så mycket emot om någon jag inte kände läste texten, för de har inga förväntningar på mig. Men min handledare har haft mig i svenska i två år och hon vet hur mina färdiga texter brukar se ut, och de ser inte ut som det här utkastet gör nu. Det är bara ett rangligt skelett av en berättelse, med platta personer som inte pratar med varandra utan bara stelt går runt och gör vad de ska göra för att driva berättelsen framåt. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill inte befolka min värld med robotar, utan med människor av kött och blod, som är egensinniga och tjuriga och kan prata om annat än bara det som är dödsviktigt för handlingen. 
 
Nu sitter jag och retar upp mig och blir arg på hela skrivprocessen. Jag skulle vilja ta det där dokumentet i nävarna och med våld slita och dra och klämma och vrida tills jag har fått det dit jag vill. Men det finns bara en väg dit. Bara ett sätt att uppnå det målet. Och det är att fortsätta skriva. Jag får helt enkelt ta det ord för ord. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0