Om ilska
Jag önskar att det fanns något socialt accepterat sätt att uttrycka den glödheta ilska som – nej. Det finns faktiskt ingen ilska i mig. Det finns ingen riktig ilska, den som åstadkommer något slags skillnad, den som ställer sig på barrikaderna och får med sig folket, den som ger kraft att orka lyfta en hel bil, den som blir den första ringen på vattnet som skapar en tsunami. Det finns ingen ilska i mig som har en riktning, som blir en kraft till förändring. Det finns bara en hjälplös och patetisk ilska som skriker ut i intet och inget hellre vill än att få respons och bekräftelse. Det finns bara en ynklig ilska som gnyr och krafsar med mjuka sladdriga fingrar på ett stenhårt och kallt samhälle. Det finns bara den sorts ilska som man bemöter med en likgiltig axelryckning. Den ilskan kan inget annat än att gnaga på sig själv till dess den är ett enda stort blödande sår.
Jag önskar att jag spelade i ett death metalband. Under de korta minuterna på scenen, bland rök, vrål och berggrundstunga riff, skulle jag kanske kunna låtsas att jag bär på rätt sorts ilska. Och att jag faktiskt kan åstadkomma något med den.
Men jag spelar inte i något band alls. Så jag ska löjklmkdävlkasjd'giwjr'g¨päalksdmvnnkv oijgäalksdvm xcm lökmzädkvlä m cz'sdoaprgäoijaöklvz,.vm
En stund på gymmet
Nu kör vi! Kom igen! Lätt ju!
Dunk. Viktskivorna på stången slår i golvet.
Undrar om min kompis tar mer än mig i marklyft? Hon har ju börjat träna igen.
Dunk.
Det kan hon väl ändå inte göra?
Dunk.
Jag borde gå hem och hjälpa A med maten i stället. Han lagar ju typ all mat.
Dunk.
Det borde jag inte alls, jag har all rätt att göra något för mig själv som jag mår bra av.
Dunk.
Bekymmersrynkade bruna ögon. Min kollega såg så uppriktig ut när hon försäkrade mig om att jag gör ett bra jobb.
Dunk.
Tänk om hon verkligen menade det?
Dunk.
Jag som bara har trott att hon har försökt vara snäll när hon har sagt så.
Dunk.
Egentligen är det väl lite taskigt att anta att hon inte menar det hon säger.
Dunk.
Jag kanske har höga krav på mig själv ändå? Fast jag tycker att jag är så lat? Men vadå, jag kan väl vara lat fast jag har höga krav?
Dunk. Setvila.
Nämen!
"Vaaaaaaaa" pep jag exalterat, när jag insåg att jag på första försöket kom ihåg lösenordet till denna blogg som jag inte har besökt på fem år. Vilken grej. Vilken tjej. Heja mig!
Tänk att få skriva på samma lilla blogg som jag pysslade med när jag gick i gymnasiet. Jag minns att jag var så nöjd när jag lyckades få till någon CSS-kodsnutt som jag ville. Vad roligt det var.
Och ja. Jag läste precis inlägget som jag skrev för fem år sedan. Då hade jag drabbats av kreativa födslovärkar, men visste inte vilket barn jag skulle föda fram. Jag trodde nog att en återupplivad blogg skulle kunna bli mitt kreativa barn, ett omhuldat väsen som jag skulle nära och älska och uppfostra.
Men i stället lämnade jag bloggen ute i cyberskogen att dö.
Dock är det fina med bloggar att jag nu, när jag fem år senare återvänder, inte hittar några rester av halvmultnade benknotor utan exakt samma blogg som jag lämnade. Den är inte ens mossig.
Denna gång ska jag inte avlägga några storslagna löften om att fortsätta skriva här. Vi får se vad det blir.
En stilla måndagsreflektion
Det ekar tomt härinne. Eller kanske inte tomt, utan snarare övergivet. Livet har tilltagit i styrka och expanderat sitt utrymme i min tankevärld tills jag inte har plats kvar för att tänka på att skriva här. En liten del av mig tycker att det känns tråkigt. Jag minns en tid då jag publicerade mina tankar om allt och ingenting (oftast ingenting) och var superlycklig om jag fick en kommentar. Milda tider. Lilla jag.
Nu låter jag överlägsen, märker jag. Men tro mig, jag är inte särskilt överlägsen. Jag skulle geniunt vilja hitta tillbaka till den skrivglädjen som ändå på något vänster präglade min vardag. Det är ju bara det här med livet. Det här med vidunderliga fjäll och skimrande hav. Det här med gnistrande samtal, explosionsartade insikter och växtvärk i själen. Men även det här med viktiga val som ger mig skavande handlingsförlamning. Det här med frustration över potential som går förlorad, som rinner genom fingrarna som sand ur ett trasigt timglas. Livet, ja. Och skrivglädjen.
Kanske kan jag hitta ett sätt att inkludera skrivande i livet. Att slita ut kreativiteten ur sin abstrakta idévärld och brutalt sparka in den i sinnevärlden. Att skriva sonetter med trädgårdsjordiga fingrar. Att greppa pennan lika vant som jag greppar sågen. Att smeta skinkost på tangentbordet när jag tappar frukostmackan. För jag vill inte förlora skrivandet. Och jag vet att jag kan välja både och.
Vi får se om bloggen blir ett användbart verktyg i det här skeendet. På något sätt känns det verkligare att skriva när jag inte bara låter texten ligga i ett dokument och samla binärt damm. Och jag har gott om sådant jag vill skriva om.
Rena Klagomuren det här
Jag tänkte bara titta in en snabbis och säga att jag inte tycker om att skriva artiklar. Det absolut värsta med det är att det faktiskt är riktigt roligt på slutet. Låt mig förklara.
I början är det hemskt. Då måste jag kontakta en massa människor och fråga dem saker (helst relevanta saker) och försöka täcka in alla tänkbara vinklar jag kan tänkas vilja skriva ur. I mitten är det hemskt. Då måste jag försöka få ner allt i ett dokument, sortera upp det och försöka få fram en röd tråd, och texten, den ser ut som om en treåring kräkts köttfärssås på ett odammsuget köksgolv.
I slutet däremot är det faktiskt roligt. Meningarna flätas samman som fingrarna hos ett par som håller hand, temaprogressionen flyter lätt som en fjällbäck och har jag riktig tur kommer rubriken lika träffsäkert som ett skott mitt mellan ögonen på en hungrig räv i hönsgården.
Och så glömmer jag allt slit innan. Nästan som att föda barn, fast mindre smärtsamt. Men lika bedrägligt. Så nu skriver jag det här för att påminna mig själv. En förlossningsberättelse, kryddad med mer eller mindre långsökta liknelser (helt orelaterat, men nu får jag sådan lust att skriva estradpoesi, förkyld och nyspydd som jag är) bara för att jag vill.
Fast egentligen är det fantastiskt att skriva. Eller i alla fall att ha skrivit.
Hej då.
Apropå förra inlägget
När jag gick i gymnasiet träffade jag och några klasskompisar en städtant i en korridor. "Hej hej," sa hon. "Varje steg ni tar är ett steg närmare döden!"
Jag tror att jag nu förstår vad hon gjorde.
Trött. Less. Stressad. Sliten.
Det här inlägget är till mig själv och jag ska läsa det noggrant i december när jag börjar fundera på nästa års sommarjobb.
Det jag avskyr mest med detta jobb är att jag är totalt maktlös. Jag är helt utlämnad åt kundernas infall och hela min arbetsdag rutas in av andras val: när de väljer att komma hit, hur lång tid de tar på sig att bestämma sig för vad de ska handla, vilket betalningssätt de väljer, och så vidare. För mig finns inte något utrymme alls. Visst, jag kan småprata mer med kunderna och på så sätt få en relation till dem som gör jobbet mer meningsfullt, så jag är inte helt oskyldig till att jobbet har blivit vad det blivit. Men faktum kvarstår att jag är helt utan självbestämmande och jag tror inte att jag klarar det en sommar till. I sommar är jag ungefär dubbelt så less som förra sommaren, och då var jag mer less än första sommaren.
Snart kommer jag att spåra ur totalt och börja dra dåliga skämt för kunderna och själv skratta hysteriskt åt dem. Jag kommer att sätta upp affischer i taket och byta bakgrundsbild på datorn till något bisarrt. Sedan kommer jag byta plats på varorna och lägga handskrivna nonsenslappar i tidningarna. Tyck att jag är galen, men jag vill karva ur ett utrymme där jag får vara jag och inte bara ett talande bihang till kassaapparaten. Annars kommer jag att bli galen på riktigt.
Är det ens på riktigt?
Sommaren 2014. Gammal man kommer in på macken för att betala. Följande konversation utspelar sig.
Man: "Vems jänta är du då?"
Jag: "Jag är Efternamn, från By."
Man: "Jaha! Ja fint utseende har du."
Jag: "Eeh, tack."
Man: "Och trevligt sätt!"
Jag: "Tack(kan vi bara sluta prata nu?)."
Sommaren 2015. Samma man kommer in på macken. Följande konversation utspelar sig.
Man: "Jaha, och vilken jänta är du då?"
Jag: "Efternamn, från By."
Man: "Jaha, ja er känner jag ju. Ja, du ser ju bra ut, så det passar ju bra att du jobbar här."
Jag: "Man kan jobba överallt oavsett hur man ser ut, men tack!"
Man: "Och trevligt sätt har du också!"
Jag: "Tack(alltså det här är inte sant!)."
Sedan måste jag vända mig om eftersom jag håller på att brista ut i gapskratt. Haha som om jag blev anställd på grund av något utseendemässigt skäl. Det hade inte direkt varit en fantastisk affär för min arbetsgivare. Och jag är inte uppseendeväckande trevlig heller, men om han vill tycka det tänker jag inte protestera. Dock undrar jag hur det är att känna sig berättigad att delge främmande människor ens åsikter om dem. Sen funderar jag också på om jag har fått skinn på näsan eller om jag bara har blivit dryg. Det tror jag inte att jag själv kan avgöra, så om jag fortsätter fundera på det får jag fråga någon i min närhet.
Glass i stora lass
Det verkar som om jag bloggar flitigast när jag är på jobbet. Vet inte om det säger mer om mig än om jobbet. Men nåväl, jag ska berätta att jag minsann får gratis glass på mitt jobb! Så för att något produktivt ska komma av mitt snaskande tänker jag här på min ytterst välbesökta blogg recensera mina kulinariska upplevelser. Den minnesgoda läsaren kanske tänker: "Meh, vad blev det av bandrecensionerna från i fjol?" Det kan jag inte svara på, så därför går vi raskt vidare till glassen.
Daim Chocolate: 8/10. Choklad blir sällan fel, helt enkelt. Att denna glass inte får en tia beror på att den saknar pricken över iet, det där sista lyftet som tar den från "mycket god" till "jag vill aldrig sluta äta den här så nu ska jag köpa en till".
Magnum Black: 4/10. Jag hade väntat mig en fyllig, välrundad kaffesmak, men den avslöjade sig bara i snåla, smala strimlor. Den här glassen var helt enkelt tråkig och en besvikelse.
Magnum Yoghurt Fresh: 8/10. Den här glassen håller vad namnet lovar. Yoghurtsmaken är fräsh och välbalanserad, och gör att jag varken tröttnar på glassen eller känner att något saknas. Smakupplevelsen är konstant genom hela ätandet.
Magnum Pink: 3/10. Till att börja med tyckte jag om hallonsmaken, men efter några tuggor kändes den äckligt artificiell och stack nästan i munnen. Detta är inte en glass jag kommer att äta igen.
Faktiskt har jag inte hunnit äta fler glassar än så här. Kanske kommer jag att skriva ytterligare recensioner om jag får lust. Annars inte. Hej så länge!
Mockingjay
När jag letade i arkivet insåg jag att jag inte gjorde någon recension av Catching Fire. Men sak samma. Igår såg jag Mockingjay och jag är fortfarande ett känslomässigt vrak. Filmen var fruktansvärd på samma sätt som boken. Jag fasar inför den sista. Nu är det länge sedan jag läste boken, men så vitt jag minns den höll sig filmen relativt nära. Men allt jag kunde tänka var "han kommer dö, och hon kommer dö, och han, och hon, och...". Det är tur att jag ska träffa klassen i kväll. Kanske kan de muntra upp mig lite. Just nu har jag ett svart hål inombords. Filmen får 4,5/5.
Ambivalens
Det finns en speciell känsla som jag har funderat kring på sistone. Den är när man balanserar på ett smalt räcke mellan "det här är fruktansvärt" eller rent av "det här är jätteäckligt" och "det här är fantastiskt och underbart". Blanda in lite invärtes höjdrädsla så får du en hyfsad bild av hur det känns. Jag håller på att sammanställa en lista över de saker som får mig att känna så här, men ännu är den inte så lång.
- Att äta keso
- Att borsta tänderna
- Sias röst
- Det faktum att jag precis konstaterade att den här listan blir grammatiskt symmetrisk eftersom de två översta punkterna är nominala verbfraser som inte hamnar i diskrepans med substantiv.
Angående hela listan: den kommer att bli längre. Och nu har jag inte något mer att säga för tillfället. Hej. Då.
Visste du att...
...Tidsams framtvingade entusiasm överstiger rimlighetens gräns med 759 miljoner ENHETER!
Det är frågan
Ytterdörren är låst, jag är ensam i hela huset, och ändå låser jag badrumsdörren. Tvångstanke eller gammal vana?
Theocracy
Ifall jag var tvungen att under resten av mitt liv begränsa mitt musiklyssnande till en enda artist eller ett band skulle valet inte vara särskilt svårt. Theocracy har precis allt jag kan önska mig. Bra ljudkvalitet, fin balans mellan sången och de olika instrumenten, vassa och vackra texter, mästerlig gitarrhantering och melodier som hela tiden skiftar mellan tungt driv och högt flygande glädje. Dessutom har Matt Smith en av de bästa röster jag hört inom genren med ett fantastiskt omfång. Men det som fascinerar mig mest med Theocracy är den otroligt jämna kvaliteten på låtarna. Både text och musik är ständigt på topp och det har gjort att detta band är det enda som har en egen spellista på min Spotify med alla sina låtar i. Den enda nackdelen med dem är att det, på grund av att vers och refräng ofta överlappar, ibland blir svårt att sjunga med. Men det kan jag ta.
Genre: epic progressive power metal
Bästa album: As The World Bleeds
Bästa låt: omöjligt att välja en enda
Betyg: 10/10. De är måttstocken för alla andra.
Gitarrsolon och vrål
Så här på jobbet tillbringar jag en hel del av min dödtid med att jaga bra musik. Tyvärr är jag ganska kräsen(fast jag är ingen snobb, bara smal i min smak. Gillar en hel del som andra skulle tycka var undermåligt.) vilket leder till uppenbara svårigheter, men också till att jag får bättre kännedom om vad jag tycker om och varför. Eftersom skrivandet ligger på hyllan nu över sommaren tänkte jag dela med mig av de upptäckter jag gör inom musikvärlden. Just nu är jag inne i en metal(mycket power-, epic-, melodic- och en dutt av -core)period så fokus kommer att ligga där.
